Till idag har det i min mening funnits tre beteenden som framför andra visar på ett instabilt psyke:
1. Att bära sina tillhörigheter i systemkasse (särskilt den lila, i tron att det ska vara lite mindre ”bolagigt”).
2. Folkmord.
3. Det ständiga påtalandet om att ”den wasabin man får till sushin här i Sverige har ingenting med ä k t a wasabi att göra”.
Fram till idag alltså, då jag lade ”Att synas offentligt med en lånebok från biblioteket” till listan. I morse besökte jag nämligen den skamlösa Barriére de la Violette-plankning som i vardagligt tal går under namnet Stockholms Stadsbibliotek. Jag vet inte när ni senast befann er i denna muminpappahatt av mög, men för egen del måste det ha varit när Slowdive och Stereolab fortfarande regerade på listorna.
Men så var jag alltså så illa tvungen idag; jag behövde få tag i Pär Rådströms Greg Bengtsson & kärleken av skäl som jag inte orkar gå in på här, och enligt det här i n t e r n e t skulle det finnas ett exemplar inne. Som sagt – har ni varit inne på stadsbiblioteket på sistone? Om jag säger så här: Det fanns ingen där som inte hade lyckats genomföra audition till en viss Tod Browning-rulle med bravur. Det var mörkblåa täckjackor från Cellbes, acidwashjeans, konstigt hår och Christer Petterson-kroppar var jag än vände mig. Här fanns alla de som inte lyckades tjinga ett schackbräde på Kulturhuset i morse. Som med lätthet kunde dyka upp på morgondagens kvällstidningslöp med ”-man”-suffixet. Som man för allt i världen ville undvika någon som helst ögonkontakt med om livet var en kärt.
Mycket längre än så kom jag inte, utan tog mig snabbt ut på gatan igen med löftet att aldrig mer tala illa om Heike Hanada. Vad gäller bibliotektsbeteende gjorde Frank Berkman det enda rätta, men jag är tveksam till om jag själv i en miljö så i renons på kött ens hade lyckats få till den ansvällning som krävts.
Kjell
