Ja, herreminje. Det här med att jag har mina dubier (för övrigt första gången jag använder det lilla festliga ordet!) kring vår umgängesform är liksom inget som bara kom som en blixt från en halvmulen himmel. Men i vanlig ordning börjar Pia agera som värsta sortens konspirationsteoretiker när det i själva verket bara handlar om att jag behöver lite egen tid med familjen just nu. Vilket leder mig till en liten anekdot som ägde rum i eftermiddags på McDonald’s Sveavägen. Jag var där med min son som jag placerade i en av de mindre hotsalsa-nerslabbade sittgrupperna medan jag gick och beställde. En McEtthundrasjuttiogradigt kaffe till trettioåttaåringen och ett Happy Meal till sjuåringen. Kassörskan som naturligtvis hette Vanessa böjde sig ner efter leksaken som skulle ner i kartongen.
“Pojke eller flicka?”, frågade hon.
“Vadå?”, sa jag låtsandes oförstående så där genomuselt som bara jag kan låtsas.
“Ja, är det till en pojke eller en flicka?”
“Njae”, sa jag. “Bög.”
