Eh, nej.

Ledsna att vi inte hört av oss på ett tag, men vi har haft fullt upp med vår Khadaffisamling. Rösta på din favorit!

”Vilken Gunde Svan?”

I morse tog jag upp den här Gunde Svan-grejen med Kjell; att det visat sig att Gunde missat all rapportering om jordbävningskatastrofen i Haiti när en Expressenreporter frågat honom hur mycket pengar han skänkt.

Jag: Fan vad sjukt det här med Gunde och jordbävningen.
Kjell: Vilken Gunde?
Jag: Gunde Svan. Skidlegendaren. Att han inte kände till jordbävningen.
Kjell: Har Gunde Svan missat att det skett en jordbävning i Haiti?
Jag: Ja, det var på löpet i Expressen och Resumé gjorde också en grej på det.
Kjell: Det låter ju helt otroligt?! När hände det här?
Jag: I tisdags.
Kjell: Tisdags! Men det är ju tre dagar sedan!?

Pia

Botens sakrament.

Nu försöker Dr Schnuckel (se nedanstående inlägg) sig på lite botgöring via facebookstatus.

Årets prakttönt – redan idag.

Varje söndag ber Dagensmedia.se tre ”branschprofiler” att summera veckan som gått…

Fredrik Andersson – tacka Roland-Philippe Kretzscwhatever för att han i samma stund som han framställer sig själv som ett riktigt rövhål gör dig till något av en hjälte bara genom att inte vara ett rövhål.

Att skrämmas till tystnad.

Till idag har det i min mening funnits tre beteenden som framför andra visar på ett instabilt psyke:

1. Att bära sina tillhörigheter i systemkasse (särskilt den lila, i tron att det ska vara lite mindre ”bolagigt”).
2. Folkmord.
3. Det ständiga påtalandet om att ”den wasabin man får till sushin här i Sverige har ingenting med ä k t a wasabi att göra”.

Fram till idag alltså, då jag lade ”Att synas offentligt med en lånebok från biblioteket” till listan. I morse besökte jag nämligen den skamlösa Barriére de la Violette-plankning som i vardagligt tal går under namnet Stockholms Stadsbibliotek. Jag vet inte när ni senast befann er i denna muminpappahatt av mög, men för egen del måste det ha varit när Slowdive och Stereolab fortfarande regerade på listorna.

Men så var jag alltså så illa tvungen idag; jag behövde få tag i Pär Rådströms Greg Bengtsson & kärleken av skäl som jag inte orkar gå in på här, och enligt det här i n t e r n e t skulle det finnas ett exemplar inne. Som sagt – har ni varit inne på stadsbiblioteket på sistone? Om jag säger så här: Det fanns ingen där som inte hade lyckats genomföra audition till en viss Tod Browning-rulle med bravur. Det var mörkblåa täckjackor från Cellbes, acidwashjeans, konstigt hår och Christer Petterson-kroppar var jag än vände mig. Här fanns alla de som inte lyckades tjinga ett schackbräde på Kulturhuset i morse. Som med lätthet kunde dyka upp på morgondagens kvällstidningslöp med ”-man”-suffixet. Som man för allt i världen ville undvika någon som helst ögonkontakt med om livet var en kärt.

Mycket längre än så kom jag inte, utan tog mig snabbt ut på gatan igen med löftet att aldrig mer tala illa om Heike Hanada. Vad gäller bibliotektsbeteende gjorde Frank Berkman det enda rätta, men jag är tveksam till om jag själv i en miljö så i renons på kött ens hade lyckats få till den ansvällning som krävts.

Kjell

Fattar verkligen inte poängen med inlägget nedan…

Hälsar Pia.

Från det ena till det jävlarimej andra.

Ja, herreminje. Det här med att jag har mina dubier (för övrigt första gången jag använder det lilla festliga ordet!) kring vår umgängesform är liksom inget som bara kom som en blixt från en halvmulen himmel. Men i vanlig ordning börjar Pia agera som värsta sortens konspirationsteoretiker när det i själva verket bara handlar om att jag behöver lite egen tid med familjen just nu. Vilket leder mig till en liten anekdot som ägde rum i eftermiddags på McDonald’s Sveavägen. Jag var där med min son som jag placerade i en av de mindre hotsalsa-nerslabbade sittgrupperna medan jag gick och beställde. En McEtthundrasjuttiogradigt kaffe till trettioåttaåringen och ett Happy Meal till sjuåringen. Kassörskan som naturligtvis hette Vanessa böjde sig ner efter leksaken som skulle ner i kartongen.

”Pojke eller flicka?”, frågade hon.

”Vadå?”, sa jag låtsandes oförstående så där genomuselt som bara jag kan låtsas.

”Ja, är det till en pojke eller en flicka?”

”Njae”, sa jag. ”Bög.”

Förtydligande.

Det handlar alltså om att Kjell vill ta ett ”uppehåll”.

Inte från bloggen utan från oss. Mig.

Han behöver ”aaaaandas”, ”tänka igeeeeenom”.

Bo-fucking-ho.

Pia

Kjell vill att vi gör ett ”uppehåll”…

Jag/vi återkommer inom kort.

Pia